|
||||||||||||
Lådmaterial...
Det
är inte bara lådans utformning som påverkar ljudåtergivningen utan också
valet av material osv.
Ta en dåligt gjord högtalare av 12 mm spånplatta. Säg att den är stor,
saknar inre stagning och att det sitter en tolvtummare i basen. En usel
discoburk. I den kommer lådans fladdrande sidor att fungera som extra
element som sänder ut grovt distade signaler. Jämför den högtalaren med
en liten, välgjord stativhögtalare med asymmetriskt placerade element
och låda av 22 mm MDF med inre stagning. Den lådan kommer att vara helt
död i jämförelse. Det är inte svårt att gissa vilken av högtalarna som
färgar ljudet mest. Genom materialval och inre förstärkningar går det
alltså att göra lådkonstruktioner styvare.
En annan sak som påverkar främst perspektivåtergivningen är huruvida alla elementen har samma avstånd till lyssnarens öra. Men, är delningsfiltret dåligt med stora fasfel så hjälper det inte, hur tidsriktigt monterade elementen än är. Det blir ändå pannkaka. Och är elementen av Kalle Anka-kvalitet blir det en kalkon; hur perfekt lådan än är lyfter den inte.
Följande rankningslista kan sägas gälla för högtalardesignens inverkan
på ljudet:
1: Element, delningsfilter, lådkoncept
2: Kantreflektioner
3: Lådvibrationer
Ettan står alltså för de komponenter som har den största betydelsen för
ljudet.
Den största anledningen till att välja ett stabilt lådmaterial
är att lådan ska bli så stum som möjligt utåt. Om lådan tillåts svänga
med i musiken kommer väggarna själva att avge mycket ljud.
Lådans väggar får alltid en viss egenfrekvens, beroende på ytans storlek
och materialets styvhet. Vid dessa frekvenser är lådan särskilt resonansbenägen
och kommer alltså att avge mycket ljud. Genom att välja ett styvt och
tjockt material kan resonanserna dämpas effektivt. Det finns två sätt
att undvika lådvibrationer: Stabilt material och stagning av lådan. En
viss tyngd är också en fördel, eftersom elementen då får en fast referens
att arbeta mot, vilket ger en mer exakt återgivning.
Betong ger en otroligt styv och tung konstruktion, men är å andra
sidan utom räckhåll för de flesta hemmabyggare.
Spånskiva är ett billigt material som används flitigt i de flesta
budgethögtalare. Tyvärr är det varken särskilt styvt eller tungt. Använder
man en riktigt tjock skiva (över 30 mm) kan det dock fungera ganska bra.
Utseendemässigt är spånskiva inget bra val. Kanter blir väldigt lätt stötta
och ytan i sig är inget vidare vacker.
MDF-skivan (Medium Density Fibreboard) är en tätare form av spånskiva
som är mycket tung och styv. Tjockleken behöver inte vara lika stor som
för spånskiva och stagar man lite räcker ofta en tjocklek på ca 20 mm.
Materialet är mycket lämpligt till högtalare och sitter därför i många
dyrare, kommersiella högtalare. MDF kostar tyvärr lite mer än vanlig spånskiva,
men resultatet blir ofta betydligt bättre, såväl estetiskt som ljudmässigt.
Plywood är ett hårt och tungt material som är mycket lämpligt till
högtalare. Det måste dock ha en viss tjocklek för att resonanser ska dämpas
effektivt. Plywood ger även en attraktiv finish. Tyvärr är materialet
ganska dyrt.
Är man inte mycket ambitiös eller har gott om resurser finns det egentligen
bara ett material som är riktigt intressant, nämligen MDF. Spånskiva går
i och för sig att använda, men det blir lätt klumpigt då man måste ha
en viss tjocklek.
| Till sidans topp | Till förstasidan med ramar | E-post |