Den här dagen var Bruno vid gott humör.
Han hade ju redan hunnit med att inhandla de dagliga varor som krävdes
för att han skulle klara ytterligare en dag i solen. Han hade
flera minuter på sig innan ugnen värmt färdigt hans
snabbmat som han ordnat till innan han gått till affären.
Då han med sin stora kasse under armen gick nedför
sluttningen som ledde till hans lägenhet, mötte han en
konstigt man.
”Hej”, sade mannen, som nu sträckt ut sin
hand för att hälsa på Bruno.
”Hej”, svarade Bruno, något förvirrad.
”Det är jag som är din skyddsängel.”
”Det tror jag inte.”
”Det borde du tro!”
”Du har ju inga vingar. Alla sagor jag läst som
handlar om änglar har ju vingar. Du kan inte flyga utan vingar!”
”Vem har sagt att änglar måste flyga? Och
är detta en saga kanske?”
”Ja.”
”Kolla in mig nu då”, sa mannen.
Han lyfte ett finger och lättade plötsligt
från marken. Han stannade i ett svävande läge i
några sekunder, innan han landade med en duns.
”Jag har inte övat på länge”,
ursäktade han sig med. ”Jag har suttit inne, och...”
”Hur som helst - vad vill du mig?” Bruno avbröt
honom för att slippa höra på. ”Jag kan klara
mig utan skyddsängel.”
”Det tror alla”, svarade mannen. ”Du förstår,
vi kan se framtiden. Och jag vet att du behöver mig.”
”Okej, vad kommer att hända då?” undrade
Bruno.
”Det kan jag inte avslöja. Det skulle ju innebära
att du skulle kunna undvika framtidens händelser, och jag inte
längre behövs!”
”Jaja, men eftersom du är här för att
rädda mig ur en kommande knipa, kan du ju lika gärna berätta
vad det är, så får du ju resten av dan ledigt.”
”Ledsen. Det funkar inte så. Alltså, jag
vet inte ännu precis vad som kommer att hända. Det finns
inget öde, det vet du väl? Jag kan förutse en –
och bara en - olycka precis innan den inträffar, och på
så vis hinna rädda dig undan. Har du någonsin hört
talas om folk som räddats av skyddsänglar, som inte varit
med om en olycka? Själva olyckorna händer oftast, men
det är vår uppgift att se till att du är vid liv
efteråt. Fattar du?”
Bruno nöp tag i armen på mannen och vred
till.
”Aj”, utbrast ängeln. ”Vad skulle
det där vara bra för?”
”Jag ville bara se om du sov. Du verkar prata i nattmössan
pysen!”
”Du tror mig fortfarande inte? Nåja, det spelar
ingen roll. Du blir inte av med mig. Det är min plikt att skydda
dig idag.”
”Gör vad du vill, jag har i alla fall inte tid
med dig”, sa Bruno som nu försökte skynda sig lite
extra eftersom han inte ville komma för sent till maten.
Mannen som utgav sig för att vara en svävande
räddare följde ängsligt efter Bruno, som om han visste
att något skulle inträffa inom kort. Bruno vände
sig om i en hast och viftade med händerna.
”Nu får det vara nog. Du kan inte följa
efter mig!”
”Ledsen, jag kan inte göra mig osynlig för
dig. Bara för andra”, flämtade mannen, som inte
riktigt hade sin kondition i bästa skick.
”Kan du gå genom stängda dörrar?”
snäste Bruno, som helst inte ville få in mannen i sitt
hus.
”Nej, men…”
Mannen hade inte hunnit förklara sig förrän
Bruno började springa ned för gatan i hopp om att hinna
först till dörren. Ängeln tänkte just springa
efter men ryckte till av en uppenbarelse. Barnen som kastade äpplen
till varandra på var sin sida om vägen skulle träffa
Bruno med en skämd frukt om han inte agerade genast. Han hade
här en ypperlig chans att bevisa sin äkthet.
I sin iver att få Bruno uppmärksammad på
framtidens olycka – även om den var av smärre karaktär
– noterade han inte den olyckligt placerade brandposten bara
några meter framför Bruno.
”BRUNO!” ropade han med en inträngande röst
som bara hans klient kunde uppfatta.
Brunos förvåning fick honom att vända
sig om i farten, och han undvek på så vis samtidigt
att träffas av det förbisusande äppelskruttet, men
kraschade istället rakt in i brandposten med ett brak.
Bruno vaknade till av en frän lukt. I köket
stod mannen och försökte fösa ut den osande matlukten
genom fönstret. Bruno försökte resa sig, men kom
inte långt. Hans ena ben värkte, och han såg att
det var inlindat i billigt tyg.
”Ledsen för det där”, sade ängeln
från köket, och fortsatte att vifta bort röken med
handdukar. ”Du har nog brutit det.”
”Hur länge har jag legat här?” undrade
Bruno surt.
”Åh, bara en halvtimme eller så. Jag fick
släpa dig in. Du gick inte att väcka.”
”Tack så väldigt mycket för det då”,
mumlade Bruno. ”Inte nog med att du fick mig att bryta benet,
du brände vid min mat också. Vad är du för
en konstig ängel egentligen?”
”Hallå där, jag räddade dig från
den flygande frukten. Om den hade träffat…”
”…om den hade träffat, hade jag suttit framför
en tallrik varm mat nu, med båda benen i gott skick.”
Ängeln insåg till sin besvikelse att han faktiskt
orsakat en större olycka genom att stoppa en annan. Han stängde
fönstret, lämnade köket och gick mot ytterdörren.
”Förlåt mig”, sade han med dov stämma
medan han lämnade Bruno bakom sig. ”Jag kommer att få
sparken” var det sista Bruno hörde av honom innan dörren
slog igen.
Dagen därpå kom grannen på besök
som planerat, och med sig hade hon ett par gamla kryckor som skulle
passa Bruno. Hon hade just stapplat innanför dörren då
hon nämnde vad som just hade hänt henne.
”Det här måste du höra! Jag var bara
på väg hem från jobbet, då en konstig man
kom fram och erbjöd mig de märkligaste av tjänster…”